Att leva av tron.

Startsida

Bok

Välj bok Vägen Plogfåran Guds vänner När Kristus går... Rosenkransen Korsvägen Samtal med Jose...

Se mitt urval

Avancerad sökning

Var köper man böckerna?

Den helige Josemaría Escrivá

Opus Dei

Förslag och kommentarer

Länkar
Den helige Josemaría
Opus Dei: officiell webbplats
Romana, Opus Deis
bulletin

Guds vänner > Att leva av tron > Kap 12

190

Ibland sägs det att det händer under mera sällan nu än förr i tiden. Kan det inte snarare vara så att det idag är färre människor som lever av tron? Gud kan inte annat än hålla sitt löfte: Begär av mig, så skall jag ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Vår Gud är Sanningen, grunden för allt som finns: ingenting sker utan hans allsmäktiga vilja.

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Herren förändras inte; han behöver inte rusa efter någonting han inte äger, för han är själv all rörelse, all skönhet och all storhet. Idag såväl som igår. Himmelen skall upplösa sig som rök och jorden nötas ut som en klädnad ... men min frälsning förblir evinnerligen, och min rättfärdighet blir ej om intet.

Gud har i Jesus Kristus slutit ett nytt och evigt förbund med människorna. Han har satt sin allmakt i vår frälsnings tjänst. När de skapade varelserna förtvivlar, när de darrar av brist på tro, hör vi ånyo Jesajas som i Herrens namn förkunnar: Har så min arm blivit för kort, så att den ej kan frälsa, eller finns hos mig ingen kraft till att hjälpa? Med min tillrättavisning uttorkar jag ju havet och strömmarna gör jag till torrt land, så att fiskarna ruttnar och dör av törst, eftersom vattnet är borta. Själva himmelen klär jag i mörker och ger den sorgdräkt att bära.

191

Tron är en övernaturlig dygd som gör vårt förstånd redo att godta de uppenbarade sanningarna, att säga ja till Kristus som har givit oss full kännedom om den heliga Treenighetens frälsningsplan. Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

192

Jag skulle vilja att Jesus själv talade till oss om tron och gav oss undervisning om tron. Vi skall därför öppna Nya Testamentet och tillsammans med Honom uppleva några episoder ur hans liv. Han undlät nämligen inte att undervisa sina lärjungar, undan för undan, för att de skulle hänge sig förtröstansfullt åt att göra Faderns vilja. Han undervisar dem i ord och handling.

Låt oss slå upp nionde kapitlet i Johannesevangeliet.Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Trots att dessa män är så nära Kristus tänker de illa om den stackars blinde mannen. Bli alltså inte förvånade om ni möter andra Herrens lärjungar som uppträder på ett liknande sätt gentemot er eller gentemot andra, när ni under livets vandring tjänar Kyrkan. Låt det inte bekymra er, och fäst er i likhet med den blinde inte vid det. Överlämna er på riktigt i Kristi händer. Han angriper inte, han förlåter; han fördömer inte, han frikänner; han ser inte likgiltigt på sjukdom, utan botar den med gudomlig skyndsamhet.

Vår Herre spottade på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: Gå och tvätta dig i Siloadammen (siloa betyder utsänd). Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

193

Vilket exempel på säker tro som den blinde mannen ger oss! En levande och handlingskraftig tro. Handlar du på samma sätt med Guds bud, när du många gånger är blind, när din själ oroas och är försjunken i mörker? Vilken kraft kunde väl det där vattnet ha för att hans ögon skulle botas genom att fuktas med det? Hade det inte varit bättre med några hemlighetsfulla ögondroppar, en värdefull medicin som framställts i en vis alkemists laboratorium? Men den där mannen tror. Han sätter Guds befallning i verket och återvänder med ögonen fulla av ljus.

Det ansågs vara lämpligt - skrev den helige Augustinus i en kommentar till den här passagen - att Evangelisten skulle förklara vad dammens namn betydde och påpeka att det betyder utsänd. Nu förstår ni vem den utsände är. Om Herren inte hade sänts till oss, skulle ingen av oss ha befriats från synden. Vi bör tro fullt och fast på den som frälser oss, på denne gudomlige Läkare som har blivit utsänd just för att bota oss. Vi bör tro med desto större styrka ju svårare eller hopplösare den sjukdom vi lider av är.

194

Vi bör bedöma saker på samma sätt som Gud gör, aldrig förlora det övernaturliga perspektivet och räkna med att Jesus även använder sig av vårt elände för att hans ära skall stråla. När ni känner att egenkärleken, tröttheten, missmodet och lidelsernas tyngd börjar slingra sig in i era själar, så skall ni reagera snabbt och lyssna till Mästaren, utan att skrämmas alltför mycket av den sorgliga anblicken av det vi alla verkligen är. Så länge som vi lever kommer våra personliga svagheter alltid att åtfölja oss.

Detta är den kristnes väg. Det är nödvändigt att oförtröttligt, med en kraftfull och ödmjuk tro, ropa: Herre, lita inte på mig! Jag litar däremot på dig. Och när vi då i vår själ får en känsla av den kärlek, det medlidande, den ömhet som Jesus Kristus ser på oss med, för han överger oss inte, kommer vi att förstå djupet av Apostelns ord: virtus in infirmitate perficitur; (1) med tro på Herren, trots vårt elände - eller rättare sagt, med vårt elände - kommer vi att vara vår Fader Gud trogna. Guds makt kommer att skina igenom och stödja oss i vår svaghet.

(1) I svagheten blir kraften störst] 2 Kor 12:9.

195

Den här gången är det den helige Markus som berättar om hur en annan blind man botades. De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios.När den blinde hörde oväsendet från folkmassan frågade han: vad händer? De svarade honom: Det är Jesus från Nasaret. Och då upptändes hans själ av en sådan tro på Kristus att han ropade: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”

Får du inte lust att också ropa, du som också sitter vid vägkanten, vid denna livets väg som är så kort, du som saknar ljus, du som behöver mera nåd för att bestämma dig för att försöka bli helig? Känner du inte att du är i stort behov av att genast ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Vilken underbar bönesuck att upprepa ofta!

Jag råder er att uppmärksamt meditera över det som inträffade före undret, så att ni noga inpräntar denna mycket klara tanke: våra stackars hjärtan skiljer sig mycket från Jesu barmhärtiga Hjärta! Den tanken kommer alltid att vara er till nytta, särskilt i stunder av prövningar eller frestelser, men även då stunden är kommen att svara generöst, såväl i små göromål som i frågor som kräver hjältemod.

Många sade åt honom att hålla tyst. Det hände även dig när du kände på dig att Jesus gick förbi dig vid vägkanten. Ditt hjärta slog häftigare och även du började ropa, rörd av en djupt liggande oro. Och dina vänner, vanor, bekvämlighet, din omgivning, kort sagt allt och alla rådde dig: Håll tyst, ropa inte! Varför skall du ropa på Jesus? Stör Honom inte!

Men den stackars Bartimaios lyssnade inte på dem, utan fortsatte med ännu större kraft: Davids son, förbarma dig över mig! Herren, som hade hört honom från första stund, lät honom visa ihärdighet i sin bön. Det gör han med dig också. Jesus hör vår själs första rop, men han väntar. Han vill att vi skall bli övertygade om att vi behöver Honom. Han vill att vi skall be Honom, att vi skall vara envisa, som den där blinde mannen som befann sig vid vägen ut från Jeriko. Låt oss ta efter honom. Även om Gud inte omedelbart beviljar oss det som vi ber Honom om, även om många försöker att avlägsna oss från bönen, skall vi inte upphöra att åkalla Honom.

196

Jesus stannade och sade: Kalla hit honom. Vissa av de vänligast inställda som omgav den blinde vände sig till honom och sade: Var lugn. Stig upp, han kallar på dig. Det är den kristna kallelsen! Men Gud kallar oss inte bara en gång. Tänk även på att Herren söker oss i varje ögonblick: stig upp - uppmanar han oss -, res dig ur din lättja, din bekvämlighet, din futtiga själviskhet, dina obetydliga små bekymmer. Res dig, istället för att ligga utslagen i en hög på marken. Se till att växa i längd, tyngd och volym och övernaturligt perspektiv.

Mannen kastade av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus. Han kastade av sig manteln! Jag vet inte om du har varit i krig. För många år sedan hände det ett par gånger att jag gick på ett slagfält, några timmar efter att striden hade slutat. Kvarlämnade på marken låg filtar, fältflaskor, ryggsäckar fulla med personliga tillhörigheter: brev, fotografier på älskade personer ... Och det var inte de besegrade som hade lämnat dem, utan segrarna! Alla de där sakerna, allt de lämnat hindrade dem från att springa snabbare och kasta sig över fiendens skyttevärn. Som Bartimaios på språng efter Kristus.

Glöm inte att det är nödvändigt att anstränga sig för att komma fram till Kristus; att det är nödvändigt att kasta bort allt som stör: filt, ryggsäck och fältflaska. Du bör handla på samma sätt i ditt envig för Guds ära, i din kamp för kärlek och frid, med vilken vi försöker utbredda Kristi rike. För att tjäna Kyrkan, påven och människorna måste du vara beredd att avstå från allt som är överflödigt, att vara utan den filt som värmer när det är kallt om natten, att vara utan dina avhållna familjesouvenirer; att vara utan det svalkande vattnet i fältflaskan. Det är en lektion i tro, en lektion i kärlek. För det är så man bör älska Kristus.

197

Och omedelbart börj…