Sodoma Supplicans: Franciskus leder sig själv ad absurdum
Franciskus hävdade att den [pseudo]välsignelse han uppfunnit för dem som utövar homosexualitet var ett sätt att visa "Herrens och kyrkans närhet" till alla dem som i "olika situationer" [= dödssynd] ber om hjälp att fortsätta - ibland att börja - en resa i tro. I verkligheten visar [pseudo]välsignelsen en närhet till djävulen och hjälper till att fortsätta en resa till helvetet.
Han berättade för de närvarande att han ville betona två saker:
- "Den första är att dessa [pseudo]välsignelser, utanför alla liturgiska sammanhang och former, inte kräver moralisk perfektion för att tas emot." Detta är ett halmgubbeargument, eftersom ingen välsignelse kräver "moralisk perfektion".
- "Det andra är att när man spontant närmar sig ett par för att be om deras välsignelse, så välsignar man inte unionen, utan bara de människor som har gjort förfrågan tillsammans." Detta är ett argument som förnekar verkligheten och som motsägs av det faktum att Franciskus ändå kände ett behov av att publicera texten "Sodomia supplicans".
Franciskus förde sig själv ad absurdum genom att tillägga att det viktiga är "inte unionen" ("paret"), utan människorna, "naturligtvis med hänsyn till sammanhanget, känsligheterna, de platser där människorna bor och de lämpligaste sätten att göra det på".
Det är just dessa människor [= oomvända äktenskapsbrytare och homosexuella], deras "sammanhang", deras "känslighet" och deras "platser" som gör det omöjligt att "välsigna" dem, eftersom de inte letar efter omvändelse utan efter bekräftelse i sin last.
Bild: © Mazur/catholicnews.org.uk, CC BY-NC-ND, AI-översättning
